Oikofoben Mona Sahlin sviker sitt eget folk

I Svenska Dagbladet skriver Göran Skytte träffande om vår blivande statsminister Mona Sahlin.

Göran Skytte undrar varför hon ser så belåten ut. Har hon lyckats lösa krisen md SAAB eller kommit fram till något positivt för arbetarna vid SAAB? Hon har kanske presenterat en bra plan och utveckling för näringslivet i Trollhättan? Hela artikeln är ett ifrågasättande av Mona Sahlin.

Vad är Mona Sahlin egentligen bra på, frågar Göran Skytte.

Så här slutar artikeln:

”Nu gäller samling för Saab… Nu gäller tempo för Trollhättan… kampanda”.
Ursäkta, i mina öron låter det som att coacha ett skollag i fotboll. Klämmigt och käckt, men med samma effekt som att skicka en grupp ständigt leende cheerleaderflickor att paradera utanför fabriksportarna. Till tonerna av Tomtarnas Vaktparad.

Förlåt mig. Men jag tycker hennes agerande är ovärdigt. Trollhättan behöver något helt annat än en skamfilad S-politiker, en obetydligt reformerad kommunist och en notorisk bilhatare.”

Med Anders Johanssons tillåtelse följer här nedan en artikel av Anders som var införd i Barometern men den finns inte på nätet.

I en intervju i en invandrartidning säger Mona Sahlin så här: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, nånting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Så uttrycker sig sålunda en person som mycket väl kan bli nästa statsminister i Sverige. Yttrandet är på sitt sätt en klassiker, i synnerhet i enfaldens historia.

Ur graven får hon svar av den i dag nästan bortglömda författaren och nobelpristagaren Heidenstam.

I ”Medborgarsång” skriver han:

Det är skam att sitta, som vi ha gjort,
Och tempel åt andra välva,
Men kasta sten på vår egen port
Och tala ont om oss själva.

Demokratier förutsätter för sin existens nationella lojaliteter. Det är ett huvudtema hos den brittiske filosofen Roger Scruton i hans bok The need for nations. Utan nationell lojalitet blir all opposition ett hot mot styrelseskicket.

Med andra ord: en levande demokrati förutsätter ett samhälle där människorna känner att de äger en tillhörighet med vilken de är lojala. De måste känna en kollektiv vi-känsla. De måste känna band av förpliktelser mot andra, som motiverar dem att rösta och känna respekt för den demokratiska processen. De måste i någon mån känna sig delaktiga i det som sker i samhället. Om så inte är fallet förtvinar demokratin, respekten för lagarna minskar, och samhället tenderar på sikt att delas upp i fraktioner, som står i motsatsställning till varandra.

Det Heidenstam, och Roger Scruton, som myntat begreppet, beskriver är oikofobi. Den är förutsättningen för den multikulturella propaganda som genomsyrar det svenska samhället och har, enligt Scruton, varit till stor skada eftersom den gör att vi tvekar att bekräfta vår dyrbara sekulära kultur, vilken vi så länge kämpat hårt för.

Det mesta av vår sekulära kultur skulle malas sönder och samman i en stat där muslimska värderingar blir viktiga och samhällspräglande.

Det är en absurd tanke, sedd i ett historiskt perspektiv, att Sverige i en kanske snar framtid skulle tolerera att religiösa föreställningar överordnas den sekulära lagen. Men den utveckling som är att vänta bortom alla vackra fraser om mångkultur är ett osammanhängande samhälle med en rad parallellsamhällen som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper vilka lever isolerade från varandra.
Mångkultur har, såvitt vi vet, aldrig blivit verklighet i sinnevärlden, endast i önskedrömmen.

”Det blott och bart mångkulturella är det som skulle kunna strykas ur världskulturen utan den ringaste förlust”, skriver Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria (Salt 1/1999).

En målande illustration till detta resonemang utspann sig när sitar-spelaren Ravi Shankar belönades med Polarpriset 1998 och högtidstalet på gängse svenskt manér karaktäriserade hans musik som världsmusik, varvid han irriterat invände att han spelade klassisk indisk musik. Så talar en man som är stolt över sitt land, till skillnad från den journalist i en mellansvensk tidning som skrev att svenska folkdräkter är ”färgglad fascism”, vilket onekligen är oikofobi i dess prydno.

I Why I am not a muslim visar Ibn Warraq I sin beskrivning av multikulturalismen I England att förhoppningen först var att man via utbildning skulle kunna assimilera immigranterna i den engelska huvudkulturen. Detta resulterade i stället bara i beskyllningar om chauvinism, rasism och kulturimperialism. Inte gick det bättre med de efterföljande ”multikulturella” parallellsamhällena.

Eftersom ”multikulturalismen” är ett barn av relativismen är den oförmögen att värdera, att skilja gott från ont, att på minsta sätt kritisera en kultur. Här ställs vi inför den fruktansvärda upptäckten att all mödosam demokratisk utveckling som flyttat fram lagar och normer till förmån för till exempel kvinnor och djurskydd är möda som spillts förgäves och inte ens är värd att försvara.

Förblindad av dessa ideologiers myter tycks den svenska journalistiken ha gått i sin och upphört att intressera sig för klassiskt journalistiskt sanningssökande.

Efter Sovjetimperiets fall är parollen inte längre att folk i alla länder ska förena sig, nu ska de blandas till en ”mångkultur” och en ”världskultur”. Detta är sedvanlig socialistisk ingenjörskonst, med urusel prognos.

Oikofoben Mona Sahlin har vid upprepade tillfällen kallat svenska folket för enfaldigt, i motsats till de människor som invandrat, vilka hon anser representera mångfald.

Hon är verkligen en tänkbar statsminister i tiden, en statsminister som sviker sitt folk