Våra svenska seriösa journalister!

Sakine Madon: Journalisterna lever i samma kvarter

VISBY. Kindpussare som delar stil, intressen och social bakgrund. Det finns förvisso en charm när så många opinionsbildare och journalister klämmer ihop sig på en minimal yta i Visby. Men man påminns också om homogenitetens baksida: ett snävt och ibland direkt verklighetsfrån-vänt innehåll i medierna.

Journalisten Kerstin Ekberg, som skrivit rapporten "Här bor journalisterna" (Sim(o), 2007), är något intressant på spåret när hon kartlägger var svenska journalister - yrkesaktiva och medlemmar i Journalistförbundet - bor. Snabbt visar sig mönstret man anade: Ju fler arbetare, låginkomsttagare och invandrare i ett område, desto färre journalister.

Det är inte så att journalister hamnar på tjusiga ställen som Danderyd och Askim. Däremot lockar platser som en gång i tiden var arbetareområden, men som nu är upprustad och populär innerstad. Boende i Masthugget eller Linnéstaden i Göteborg, Södermalm i Stockholm eller i Lugnet i Malmö, har med andra ord stora chanser att få syn på en journalist om de kikar ut genom fönstret.

Högalid på Södermalm i Stockholm toppar i popularitet; där bor hela 371 journalister som kan morsa på varandra i matbutiken och föreslå nästa brunch eller lattefika. Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister - på en yta där tre procent av svenska folket bor.

1 259 journalister trängs på Södermalm, medan det i Rosengård bor sju och i Angered tio. Så mycket som det skrivs, debatteras och görs reportage om ställen som Rosengård, och ändå så få journalister som bor och lever där.
Den som tror att det inte skapar ett glapp mellan mediebild och verklighet, eller mellan journalister och människor i "journalistfria zoner", kan ju räcka upp en hand. När en tjej hade sett mig i Flemingsberg söder om Stockholm skrev hon "Undrar vad Sakine Madon skulle göra här?" på sin blogg. Som om det vore otänkbart att jag - i egenskap av skribent - skulle bo i ett "sådant" område.

Kåren har sig själv att skylla. Diverse perifera frågor ältas med jämna mellanrum i medierna, såsom "väskdebatten" som engagerade innerstadsjournalister härom året, samtidigt som riktiga samhällsproblem ignoreras år efter år.

Aldrig att det skulle vara tyst om kollektivtrafiken skulle fungera ens i närheten så uselt i innerstaden som den fungerar i många områden i samma stad. Så fort det blir svettigt i innerstadens bussar när sommaren kommer, skrivs däremot ett maffigt reportage av en innerstadsjournalist som provåker en buss, beskriver plågan i detalj och visar upp sin svettiga tröja. Exemplen är många. Men vem granskar granskaren, när så många journalister delar världsbild?

Missförstå mig rätt. Jag är trött på påståenden som "journalister bara skriver dåligt om förorten", inte sällan representerad av någon projektsnubbe eller tjej i hiphopbyxor och Palestinasjal som tycker att journalister ska skriva om för allmänheten totalt ointressanta saker.

Däremot är det ett gigantiskt problem att mediechefer och rekryterare är i jakt på sina kopior. I stället för att anställa folk med erfarenhet och kunskap om ämnen som behandlas, kvoteras kompisarna in.

Det ger en besk eftersmak efter en i övrigt härlig vecka i Almedalen. Den journalistiska uppgiften är trots allt mer än att festa ihop, ignorera stora delar av Sverige och trängas i hippa bostadsområdet.

Av Sakine Madon
sakine.madon@expressen.s