Vaclav Havel om kommunismen

Nedanstående artikel fanns införd i DN den 18 november 2004. Det finns anledning att läsa den igen och fråga sig vad EU egentligen står för. I Tjeckien är man kritisk till Lissabonfördraget.
På Eutext kan man läsa mer om hur kritisk Vaclav Klaus är och vilket undertryckt hot han utsattes för, då ett möte ägde rum mellan Vaclav Klaus och medlemmar av Europa-parlamentet.
Vad kommunismen fortfarande lär oss.
Kolumnen: Vaclav Havel om politikens moraliska dimension.

FEMTONÅRSDAGEN AV sammetsrevolutionen den 17 november 1989, som innebar slutet på 41 års kommunistisk diktatur i Tjeckoslovakien, är ett tillfälle att begrunda innebörden av moraliskt beteende och fritt handlande. I dag lever vi i ett demokratiskt samhälle, men många människor - inte bara i Tjeckien - tror fortfarande inte att de är herrar över sitt eget öde. De har förlorat tron på att de verkligen kan påverka den politiska utvecklingen, än mindre påverka den riktning i vilken vår civilisation utvecklas.

Under den kommunistiska tiden trodde de flesta människor att individuella strävanden att få till stånd förändring var meningslösa. Kommunistiska ledare hävdade att systemet var resultatet av historiens objektiva lagar, som inte kunde ändras och de som avvisade denna logik straffades - för säkerhets skull.

Olyckligtvis har inte det sätt att tänka som tjänade som ett stöd för den kommunistiska diktaturen helt försvunnit. En del politiker och förståsigpåare hävdar att kommunismen bara kollapsade under sin egen tyngd - återigen på grund av historiens "objektiva lagar". På nytt förringas individuellt ansvar och individuella handlingar. Kommunismen, sägs det, var bara en av den västerländska rationalismens återvändsgränder; därför räckte det att vänta passivt på att den skulle misslyckas.

Samma personer tror ofta på andra uttryck för nödvändigheten, som olika förmenta marknadslagar och andra "osynliga händer" som styr vårt liv. Eftersom det inte finns mycket utrymme i sådant tänkande för individuell moralisk handling, så förlöjligas ofta sociala kritiker som naiva moralister eller elitister.

KANSKE ÄR DETTA en av orsakerna till att vi 15 år efter kommunismens fall åter bevittnar politisk apati. Demokratin ses alltmer som bara en ritual.

Det är möjligt att det som vi bevittnar bara är ett paradigmskifte som orsakats av ny teknologi och att vi inte har något att oroa oss över. Men kanske är problemet mer djupgående: globala företag, medie-karteller och mäktiga byråkratier omvandlar politiska partier till organisationer vars huvuduppgift inte längre är att tjäna allmänheten utan att försvara vissa intressen och ett visst klientel. Politiken blir ett slagfält för lobbyister, massmedierna trivialiserar allvarliga problem, och demokratin ser ofta mer ut som ett virtuellt spel för konsumenter än som en allvarlig sak för allvarliga medborgare.

Slutet för den bipolära världen innebar en stor chans att göra den internationella ordningen mer mänsklig. I stället bevittnar vi en process av ekonomisk globalisering utom politisk kontroll och som i sig orsakar såväl ekonomisk ödeläggelse som ekologisk skövling i många delar av världen.

KOMMUNISMENS FALL VAR ett tillfälle att skapa effektivare globala politiska institutioner byggda på demokratiska principer - institutioner som skulle kunna stoppa vad som i sin nuvarande form förefaller att vara vår industrialiserade världs självdestruktiva tendenser. Om vi inte vill att anonyma krafter ska breda ut sig så måste frihetens, jämlikhetens och solidaritetens principer - grunden för stabilitet och välstånd i de västerländska demokratierna - börja verka globalt.

Men framför allt är det nödvändigt - precis som under den kommunistiska tiden - att vi inte förlorar tron på betydelsen av alternativa centrum för tankar och civil handling. Låt oss inte intalas att försök att förändra den "etablerade" ordningen och "objektiva" lagar är meningslösa. Låt oss försöka bygga ett globalt civilt samhälle, och låt oss hålla fast vid att politik inte bara är en maktteknologi utan måste ha en moralisk dimension.

Samtidigt måste politiker i demokratiska länder fundera seriöst på att reformera internationella institutioner, eftersom vi desperat behöver institutioner som har förmåga till verklig global ledning. Vi skulle till exempel kunna börja med FN, som i sin nuvarande form är en kvarleva från tiden kort efter andra världskriget. Det avspeglar inte en del nya regionala makters inflytande. Samtidigt likställer det på ett omoraliskt sätt länder vars representanter är demokratiskt valda med dem som bara talar för sig själva eller i bästa fall sin junta.

VI EUROPÉER HAR EN speciell uppgift. Den industriella civilisationen som nu sträcker sig över hela världen uppstod i Europa. Alla dess mirakler liksom dess fruktansvärda motsägelser kan förklaras som konsekvenser av en livssyn som i grunden är europeisk. Att ena Europa bör därför bli ett exempel för resten av världen när det gäller att hantera de olika faror och ohyggligheter som omger oss i dag.

En sådan uppgift - som är nära knuten till framgången för den europeiska integrationen - skulle verkligen innebära ett uppfyllande av den europeiska känslan av globalt ansvar. Och det skulle vara en mycket bättre strategi än att lättköpt beskylla Amerika för den samtida världens olika problem.