En EU-kritisk röst med tyngd

Från Borås Tidning:

Lars Wohlins meritlista är imponerande: På 70-talet var han chef för Industrins Utredningsinstitut. Under den första Fälldinregeringen satt han som statssekreterare i Ekonomidepartementet. Mellan 1979-82 var han chef för Sveriges riksbank och mellan 1982-96 VD för Stadshypotek. Wohlin när också ett starkt politiskt engagemang, speciellt som borgerlig EU-kritiker. Han var aktiv i Junilistan fram till 2006, när partiet ställde upp i riksdagsvalet. Sedan 2005 sitter han i Europaparlamentet. Men det är på investeringsrådgivande IPM, där han är styrelseordförande, han tar emot för en intervju.

– Junilistan ville inte att jag skulle kandidera, så jag gick över till kristdemokraterna, som gav mig en ankarplats på riksdagslistan. Jag ville arbeta med EU på hemmaplan. Och ungefär hälften av kristdemokraternas väljare har ju samma uppfattning som jag i de här frågorna.

Nu kom varken Wohlin eller junilistan in i riksdagen.

– Vi hade gjort stor skillnad, försäkrar han, och tänker då inte minst på Lissabonfördraget, som riksdagen röstade igenom häromveckan.

– Hade junilistan kommit in i riksdagen hade vi fått minst femton mandat. Med hjälp av vänsterpartiet och miljöpartiet tror jag att vi skulle kunna ha sett till att frågan bordlades. Och då hade britterna förmodligen utlyst folkomröstning.

Jag frågar varför han är så kritisk till Lissabonfördraget – är det värre än Nicefördraget?

– Det blir svårare och svårare att dra en skarp gräns mellan nationell och internationell politik. Vi behöver starka samarbeten mellan länder för att hantera gränsöverskridande problem. Frågan är dock hur långt vi är bereda att gå i centraliseringsprocessen.

Kommunerna har förlorat nästan all betydelse i Sverige, makten centraliseras i Stockholm. Och Stockholm i sin tur överlåter allt mer beslutsfattande till Bryssel. Lissabonfördraget är ett ytterligare steg i den riktningen, och jag menar att det är ett steg för långt. EU blir till och med en juridisk person, som kan sluta internationella avtal över huvudet på medlemsländerna.

Det hävdas ofta att Lissabonfördraget ger parlamenten ökat inflytande, 
försöker jag.

– Det är bara luft. Om en tredjedel av Europas parlament röstar nej till ett lagförslag från EU måste det omarbetas, det är riktigt. Sex veckor får Sveriges riksdag på sig att ta ställning till ett lagförslag från EU. Men ett svenskt lagförslag börjar ju med en utredning, går vidare på remiss, och efter omarbetning skrivs en proposition som behandlas i riksdagen. Den processen tar åtminstone nio månader. Sex veckor – det är ju löjligt.

– Dessutom innebär Lissabonfördraget att antalet politikområden där enkel majoritet räcker för beslut blir fler. Ett enigt ministerråd kan också besluta att utöka detta antal. Vad betyder det? Jo, det betyder att en minoritetsregering med 11 procents stöd i Sveriges riksdag kan åka ner till Bryssel och driva igenom en lag.

Lissabonfördraget innebär alltså inte enbart att makt flyttas från parlamenten till EU, utan också att makt flyttas från parlamenten till regeringarna. Det är ett allvarligt demokratiskt problem.

Vad Wohlin hoppas på för svensk del är att vi skall beviljas samma undantag från EU-samarbetet som Storbritannien: undantag från Schengenavtalet, undantag från regler som begränsar vår frihet att välja arbetsmarknadspolitisk modell, undantag från EMU, undantag som begränsar EU-domstolens makt att ändra svensk grundlag…

– Det handlar inte om att dra sig undan från internationellt samarbete, betonar han. Man bör komma ihåg att Storbritannien är den ledande nationen i Europa när det gäller sant internationella frågor, som demokrati, klimat, miljö och frihandel.

Detta att valet skulle stå mellan Lissabon och Nice är en bluff, tillägger Wohlin:
– Faller Lissabonfördraget så får man helt enkelt ompröva en rad saker och förhandla om ett nytt fördrag.

Men han är inte optimistisk.

– Vad man gör nu är att man frågar sig varför det irländska folket röstade nej till Lissabonfördraget, och man kommer fram till att det var enskilda detaljer som avgjorde till nej-sidans fördel. Så man beviljar Irland undantag från dessa detaljer, och kör på som planerat. Tjeckien köper man med 200 miljoner i statsfinansiellt stöd. Så arbetar EU hela tiden.

Det är en mörk bild Wohlin tecknar av Europaparlamentet, där han själv sitter som ledamot:

– De enskilda ledamöterna röstar med sina partigrupper och partigruppernas ordföranden får sina instruktioner från Paris och Berlin. Oftare från Berlin än Paris numera. Det är Spanien, Österrike, Italien och Tyskland som har makten. De gamla axelmakterna, skämtar han.

Men det är med stort allvar han besvarar min följdfråga.

– Ja, så är det. Unionsprojektets syfte är att inom Europas gränser vinna Tysklands makt åter.